En sista hälsning till "Kotte" min livskamrat och genomärliga kompis.
I februari 1992, 4 månader efter pappas bortgång kom en riktigt liten buse in i mitt liv "Kotte". Han föddes 1991-10-08, 20 dagar före pappa gick.
Ett riktigt stort ljus i den stora sorg som jag hade efter förlusten av min far, och det var ett riktigt stort ljus som kom in i mitt liv, tyvärr så jobbade jag
och min mor fick hjälpa mig med "Kotte", för att skingra tankarna efter min far, det gick bra ett antal år men sedan, om det berodde på ålder eller något
annat det vet jag inte, så jag var tvungen att ta hand om honom själv och bryta helt med familjen, då vägde han dubbelt mot vad han skulle göra,
19.3 kg istället för ca 9,0 kg och mådde definitivt inte bra, ont i tassar o leder men det gick bra, fick ner honom till 9.1 kg senaste 5 årens vägningar.
Jag kom överens med min arbetsgivare om förskjuten arbetstid och det gick bra.
Så vi var ute 03:30 redan och fixade behoven och sedan åkte jag hem 11:30 för en tur till med lille "Kotte" och han skötte sig jättebra, inga problem där
inte, inga misstag hade han gjort inne. Glad som en speleman var han när jag kom hem, svansen den gick som bara den.
Sedan i November 2005 åkte han på en stroke vad det verkade, han hade lite problem med koordineringen med sina tassar så jag fick hjälpa honom
över tröskeln när vi skulle ut annars for tassarna åt alla håll på det blanka stengolvet, men han verkade fixa detta och började komma igen, då slog
den förbannade cancern till som om det inte räckte med stroken och efter veterinärbesök fick vi 1 – 2 månader på oss innan det oundvikliga slutet
skulle komma.
När vi var ute den 05-12-29 och skulle fixa behoven och det kom en kompis som han skulle hälsa på så stöp "Kotte", benen gick åt alla håll, ingen
styrning över huvudtaget så blev det till att ta det stora beslutet. Och FY FAN vilket beslut. Jag hoppas jag tog det rätta, Kl. 13.15 kom min bror upp
och skulle skjutsa oss ned till djurkliniken i stan och de var verkligt jättebra vid detta tillfälle, vi fick gå in på baksidan och in i ett enskilt rum, det tog
en liten stund innan en sköterska kom in, "Kotte" fick ligga i mitt knä tills det var dags för den spruta som stoppade hans STORA älskliga hjärta.
Han var inte rädd eller skakade som hänt förut vid besöken på kliniken, han var fullständigt lugn i mitt knä, Det finns bara en sak att säga om "Kottis"
och det är att det var en mycket STOR hund i ett litet format.
förlorat ett älskat husdjur
Tack för alla dessa år lille "Kotte", jag kommer att sakna dig tills jag själv kommer till dig! Älskade vän.
/Roland